Den politiska styrningens antropologi och sociologi
Program:
Inom samhällsvetenskapen har studiet av politisk makt undantagslöst antagit formen av institutionell analys och klassificering. Under senare år har det emellertid skett en större förändring. Vissa antropologer har börjat studera utövandet av politisk makt i etnografiska termer genom att uttyda de socialitetsformer som är inbegripna i maktrelationer. Även inom statsvetenskapen har forskare som J. F. Bayart rört sig i riktning mot etnografisk analys vid undersökningen av den afrikanska staten. Medan utvecklingssociologer och antropologer under lång tid ägnade sig åt att studera lokalsamhällen och lokala projekt, blev staten i stort lämnad åt det slags institutionell analys som nämns ovan. Idag förändras detta snabbt. Det finns ett stort antal arbeten som börjat uppmärksamma de socialitetsformer som nämns ovan (t. ex. Ekholm, Friedman, Sampson, Kapferer, Trouillot, Bayart).
Syftet med detta program är att utveckla en ansats som inriktar sig på politisk styrning (governance), organiseringen av andra människors liv, som ett allmänt jämförande studieområde, där staten är det primära om än inte allenarådande forskningsobjektet. Detta skiljer sig naturligtvis från mera praxisorienterade ansatser där styrningen har att göra med den praktiska organiseringen av politiska och sociala angelägenheter i samhällen eller andra organisationer. En betydande mängd analytiska kategorier inom samhällsvetenskapen har betraktats som oberoende av maktutövning. Det har emellertid blivit klarare under senare tid att medan den globala processen är avgörande för genereringen och reproduktionen av lokala sociala former, så är staten liksom andra former av styrning (inom lokal- och regionalbefolkningar och på den globala arenan) direkt inbegripna i hur sådana former definieras och konstitueras. Självklara kategorier som ursprungs- eller regionalbefolkning, immigranter, etnisk minoritet eller asylsökande blir obegripliga utan hänvisning till staten som kategoriserar och identifierar sådana befolkningsgrupper, men också de flesta andra kategorier låter sig bättre förstås som ingående delar av dessa större maktstrukturer. Och medan det står klart att statens makt delvis har försvagats genom transnationella institutioner eller globaliseringens icke-institutionella processer, så är det samtidigt uppenbart att staten direkt är inbegripen i sådana processer och att transnationella relationer fortsatt grundar sig på stats- eller statsliknande strukturer och aktiviteter.
Även om detta forskningsprogram främst inriktar sig på statens organisation och makt, så är det på inget sätt uteslutandet fallet. Inriktningen är snarare på ramen för politisk styrning, dvs. som ett maktfält inom vilket strategier vad gäller kontroll, dominans och socialisering utvecklas. Nationalstaten är bara en typ av sådan organisation. Man skulle därför kunna påstå att nationen i de västliga nationalstaterna är på nedgång, men absolut inte statskomponenten som i vissa hänseenden blivit starkare. Och försvagningen av länken mellan stat och nation har också medfört en ökning att nationella och subnationella identiteter. Naturligtvis är detta ett komplicerat förhållande som inte går att reducera till en enda process. Det kan hända att statsstyret jämförelsevis minskar i omfattning, om än inte i effektivitet, i förhållande till en kompletterande inblandning från internationella organisationer och NGO. Här blir den huvudsakliga tendensen att den suveräna makten fragmenteras. Statsledningen har i sin tur alltmera kommit att inrikta sig på frågor angående internationella finansiella instrument och blivit en merkantil institution snarare än ett säte för traditionella styrningsformer. Staten, inte minst i takt med att den blir alltmera egennyttig, utvecklas till en starkt militariserad institution som, trots att den saknar monopol på våldsmakt, ändå förblir en huvudaktör.
Programmets geografiska fält är obegränsat. Staten opererar och omvandlas på olika sätt i skilda delar av världen. Likväl spelar den en avgörande roll i samtliga fall som kategori för identifiering, organisering och handling. Med staten avses här inte en specifik institution utan en position på en större eller global arena, ett säte för organisatorisk makt med avseende på ett territorium, och med avseende på befolkningen inom territoriet över vilken den förmodas utöva suverän makt eller vars suveränitet den representerar. Det sönderslitande våldet i Centralafrika kan inte förstås utom i termer av statens tillbakadragande (med tanke på dess officiella funktioner), dess privatisering samt överlåtandet eller fragmenteringen av såväl politisk styrning som resurskontroll med åtföljande etnifiering. NGOifieringen av stora delar av Tredje Världen liksom av Östeuropa ingår i en liknande process som också den inrymmer sin beskärda del av våld. Och staten är inte den enda aktören här. Den kan överlåta sina funktioner på andra aktörer: grannstater, internationella organisationer, militärallianser såsom NATO eller privata bolag kan verka på territoriet i frånvaro av den inhemska staten, t.ex. Kosovo, Irak, Sudan, etc. Frågan om när och hur specifika stater försvinner eller blir œbräckliga är ett oerhört viktigt problem här.
Senast uppdaterad: 2013-04-22
Sidansvarig: Tina Robertsson Webbansvarig: Webmaster
Ansvarig utgivare: Sociologiska institutionen