Antalet privatägda skogsbruk minskar men antalet skogsägare ökar. En förklaring är att de som ärver skogsbruken ofta beslutar sig för att samäga den till följd av skogens ökade värde. Andelen skogsägare som är utbor, ofta stadsbor, ökar och ofta anlitar de förvaltningsbolag till att sköta skogen.
Samtidigt finns det fortfarande självverksamma skogsägare: de som sköter skogarna själva och ofta bor kvar vid dem. Om dessa har sociologerna Vesa Leppänen, Ann Mari Sellerberg och Tobias Linné skrivit boken Produktion med passion: En intervjuundersökning med femtio äldre skogsägare. I boken beskrivs och tolkas olika aspekter av att vara självverksam skogsägare, t.ex. teknikens betydelser i skogsbruket, hur statliga regler förändrats över tid, könsrelationer i skogsbrukarfamiljer, relationer till naturvårdsrörelsen och hur överlåtelsen av skogsbruken sköts mellan generationer.
Vesa Leppänen tycker att ett av de mest intressanta fynden handlar om de han kallar ”de entusiastiska skogsägarna”.
– Många av skogsägarna vi intervjuade är väldigt intresserade av skogsbruket och ägnar sig åt fortlöpande fortbildning. Ofta är de aktiva i skogsbrukarföreningar och många går på skogsbruksdagar och mässor. Flera samarbetar med forskare. De gör också egna försök i skogen. De prövar olika skogsbruksmetoder, utvecklar sina egna teorier och har en nästan vetenskaplig hållning till skogen. Sedan sprider de kunskapen vid skogsdagar på sina egna marker och skriver i tidningar och på hemsidor. Därigenom blir de aktörer i skogens kunskapsekonomi.
I skogen är ägandeförhållanden ibland komplicerade och involverar ofta flera generationer. Det är vanligt att skogsägare överlåter marken sent i livet. Ibland har deras barn, som kanske fostrats i skogen sedan tidig ålder, själva hunnit få barnbarn innan de formellt blir ägare. Överlåtelsen är en social process som kan ta flera decennier och där det finns sociala relationer mellan överlåtare och övertagare som sträcker sig över flera decennier. Dessa relationer kan ibland vara anspända.
– Det är inte som att äga en fabrik. Det är ett familjeföretag där du bor. Ditt familjeliv och dina minnen har skapats där och du kanske förvaltar kulturhistoria genom ett gammalt torp där en släkting bodde för sju generationer sedan. Det här är resterna av en förmodern ägandeform, när Sverige fortfarande var ett bondesamhälle och många generationer var inblandade i samma verksamhet, säger Vesa Leppänen.
Denna på många sätt privata sfär är noga kontrollerad av staten. Skogsbruk är numera reglerat av omfattande lagstiftning som syftar till att balansera skogsproduktion och miljöhänsyn.
Relationen till naturvårdsrörelsen är ibland mycket ansträngd. Skogsägare berättar om hur de försökt balansera produktionsintressen med naturvårdsintressen och ofta varit föregångare inom naturvård. De berättar om hur de, långt innan staten började ställa krav på naturvård, ansträngt sig för att ta vara på naturvärden – även under tider då statens politik syftat till att skapa monokulturer i skogen och gynnat kalavverkning. Men nu, när deras egna ansträngningar inneburit att de skapat naturvärden, riskerar de att naturvårdsrörelsen och staten ålägger dem avverkningsrestriktioner eller till och med tar skogen ifrån dem. Skogsägare beskriver ett dubbelt angrepp - mot deras skog och mot deras självuppfattning – och de försvarar sig mot angreppen, ofta retoriskt men även rent konkret.
– Har du ägnat 80 år att odla upp skogen blir det nervöst när de här grupperna kommer. Som skogsägare känner man sig misstänkliggjord och kanske säger: ”Den där naturen är det ju min familj som skapat genom århundraden och nu kommer de här grupperna och ska stoppas oss. Med vilket vetenskapligt stöd då?”.
Mer ingående information om de aktiva skogsägarnas perspektiv och livsbetingelser finns i boken Produktion med passion: En intervjuundersökning med femtio äldre skogsägare, baserad på intervjuer med 50 seniora ägare av mindre skogsbruk i 18 av Sveriges 20 län.
Mer information om Visa Leppänens och Mari Sellerbergs forskning hittar du på deras personliga sidor.
