Cypern, ett relativt sent kolonialt förvärv av det brittiska imperiet, fick sin självständighet under avkoloniseringsvågen efter andra världskriget. Men till skillnad från avkolonisering i andra länder under perioden var självständigt inte ett mål i Cyperns fall. Dessutom var viktiga aktörer inte bara det koloniala centret och den koloniala periferin, utan också tredjeländer, nämligen Turkiet och Grekland. I artikeln ”Divide and rule Cyprus? Decolonisation as process” i tidskriften Commonwealth & Comparative Politics, undersöker Chares Demetriou, forskare vid institutionen för sociologi, Cyperns relativt märkliga avkoloniserande utifrån en ny epistemologisk synvinkel och kastar nytt ljus på en aspekt av tidigare politik som fortfarande är aktuell i Cypern, Turkiet och Grekland.
Chares Demetriou argumenterar att avkolonisering bör betraktas som en process med komplicerade interaktioner som är både vägbundna och ovissa. Perspektivet står i kontrast till reduktionistiska synsätt, särskilt de som förutsätter att klarsynta, rationella beräkningar gjordes. Genom att betrakta avkoloniseringen av Cypern som en komplicerad process gör han gällande avkoloniseringen på ett avgörande sätt formades av kolonialmaktens insisterande på att söndra och härska. Detta, tillsammans med det komplicerade flödet av interaktioner som förekom i denna process, begränsade den brittiska regeringens förmåga att tydligt utvärdera problemet som det utvecklades. Framför allt misslyckades regeringen med att optimalt rangordna sina alternativ, genom att misstolka möjligheten att bevilja Cypern självständighet, och motsatte sig detta under en tid innan Turkiet och Grekland tvingade dem att acceptera det.
Mer information om Chares Demetrious forskning finns på hans personliga sida.
