– Även om jag forskar om integration använder jag väldigt sällan det ordet. Det används framför allt av politiker och media för att beskriva vad som borde hända med invandrare och deras barn, men jag vill förstå vad som händer utifrån deras egna perspektiv, förklarar Dalia Abdelhady.
Hon motsätter sig också begreppet andra generationens invandrare som ofta används som etikett på barnen till invandrare. De har inte själva migrerat men blir behandlade som om de gjort det. Genom att samla in deras egna åsikter och uttryck hittar hon mer än två sidor av varje berättelse. Det finns en mängd olika vinklar av hur invandrare och deras barn navigerar och tar sig fram på arbetsmarknaden eller inom utbildningsväsendet.
Sortering utifrån förutfattade meningar
I hennes senaste forskning undersöker hon tre olika befolkningsgrupper i tre olika länder, utvalda för att de har olika utbildningssystem och förutsättningar på arbetsmarknaden; de är mexikaner som har flyttat till USA, nordafrikaner i Frankrike samt turkiska invandrare i Tyskland.
– I Tyskland och Frankrike tillämpas en formell bedömningsprocess i skolan. Där samråder lärare, SYO-konsulenter och föräldrar och bestämmer om deras barns inriktning av fortsatta studier och möjliga yrkesval; vid tio års ålder i Tyskland respektive 14 års ålder i Frankrike. Det ska utgå ifrån elevens betyg samt egna önskemål men många invandrare och deras barn har upplevt att beslut har tagits redan innan dessa möten, färgade av det faktum att de inte har samma språknivå som infödda, säger Dalia Abdelhady.
I fallet med den mexikanska invandrargruppen i USA kan situationen se annorlunda ut. Där har föräldrarna som regel endast ett par års utbildning och har arbetat inom serviceyrken och där är det oftast enkelt att få arbete snabbt. Deras barn föds in det amerikanska utbildningssystemet och jämförs med andra i samma åldersgrupp. Den allmänna uppfattningen är att de barnen till de mexikanska invandrarna inte gör så bra ifrån sig. De förknippas med låga akademiska bedrifter, höga arbetslöshetstal, synliga i brottsstatistiken – det går inte bra för dem.
– Ingen av dessa måttstockar tar hänsyn till deras egna perspektiv, säger Dalia Abdelhady och fortsätter. Jag ville ta med detta perspektiv och fråga om de själva ser sig som misslyckade. Att vara barn till en förälder med låg utbildning och själv har klarat av en hel skolgång till gymnasienivå kan vara en enorm prestation. Bland mexikanarna kan det innebära ett tillskott om fem till sex års studier jämfört med föräldragenerationen.
Framgång är relativt
På arbetsmarknaden går det bättre för mexikanarna i USA än för nordafrikanerna i Frankrike. Arbetslösheten är större i Frankrike; deras ekonomier är olika och dessa grupper arbetar inom olika nischer på arbetsmarknaden. Dalia Abdelhadys forskning kan ännu inte utvisa hur pandemin har påverkat situationen men troligen ser det mer lika ut nu i USA och i Europa:
– Det jag kan se är att barnen till mexikanska invandrare i USA ofta arbetar i samma bransch som deras föräldrar men att deras levnadsvillkor är bättre då de får lite högre tjänster.
Dessutom visare hennes intervjuer att majoriteten upplever att de har gjort framsteg i samhället, att de lever upp till den amerikanska drömmen och att de behärskar språket väl. De ser sig själva som framgångsrika. Några övervägde högre studier och vissa provade även på att gå på högskola men det goda utbudet på en stark arbetsmarknad lockade mest.
Det är av dessa skäl som Dalia Abdelhady använder inifrånperspektivet för att presentera en analys och visa hur vissa antaganden om invandrare och deras barn kanske är en del av själva problemet. Hon talar inte om för andra vad de bör göra, snarare visar hon hur problemet ser ut och lägger fram aspekter som kan bidra till att andra förhållningssätt och lösningar tas fram.
Erfarenhet av flera nya hemländer
Dalia Abdelhady är själv flerfaldig ut- och invandrare. Hon föddes i Egypten och bodde under tidiga barndomsår med sina föräldrar i Saudiarabien. Efter att hon avslutat sina studier vid American College i Kairo fortsatte hon sina studier i USA och tog där en doktorsexamen i sociologi. Hon bodde och arbetade sedan i Paris, Montreal och Dubai innan hon flyttade till Sverige. Hennes son är född här och genom hans upplevelser kan hon se saker som relaterar till hennes forskningsprojekt.
I Sverige utvärderas inte barnen i förskolan eller skolan på samma sätt som i Tyskland och Frankrike. Ändå upptäcker hon hur hennes son vid tre års ålder sorteras in i en grupp på förskolan för de som inte har svenska som modersmål i hemmet. Detta användes för att dela in barnen i högläsningsgrupper med enklare respektive mer avancerade berättelser.
– Detta synsätt utgår ifrån att små barn inte är kapabla för att de är olika. Det leder till att skolans institutioner som ska fostra dem till att bli fullvärdiga medborgare och goda samhällsmedlemmar i stället orsakar skada genom att inte erbjuda dem likvärdig utbildningsnivå, förklarar Dalia Abdelhady.
Efter samtal med lärarna nåddes en djupare förståelse för dessa samband och uppdelningen kunde lösas på annat sätt. En mer rättvis gruppering utifrån ålder gick alla med på utan invändningar. Även om Dalia bete. Abdelhady inte arbetar med forskningsfrågor som rör svenska omständigheter så ger dessa upplevelser från det privata livet nya insikter som hon kan ta med sig i sitt professionella arbete.