E-ViVi undersöker digitala förhandlingar
Forskningsprojektet E-ViVi – Enhancing Videorecorded Interviews and Virtual Hearings in Europe – har under två år undersökt hur videolänkar och videoinspelade förhör används i brottmål och hur digitaliseringen påverkar dem som deltar i rättsprocessen. Förra veckan samlades forskare, praktiker och andra berörda aktörer till projektets avslutande konferens i Helsingfors, där resultaten och projektets rekommendationer presenterades och diskuterades.
Projektet samlar forskare och organisationer från Sverige, Finland och Nederländerna och syftar till att utveckla evidensbaserade rekommendationer för hur digitala former av deltagande kan användas på ett säkert och rättssäkert sätt.
Lisa Flower och Tove Westberg vid Sociologiska institutionen har arbetat med projektets svenska del. Projektets studie av distansförhandlingar bygger på 267 enkätsvar, 36 intervjuer och observationer av 30 domstolsförhandlingar i Sverige, Finland och Nederländerna. Bland deltagarna finns domare, åklagare, advokater och representanter för brottsofferstöd.
Domare mer kritiska än advokater
Resultaten visar att erfarenheterna av distansdeltagande varierar både mellan länder och mellan olika yrkesgrupper. I den svenska enkäten uppfattade domare i högre grad att kommunikationen försämras vid distansförhör än advokater.
Samtidigt finns en tydlig preferens för fysisk närvaro i vissa situationer. När svenska domare och advokater fick föreställa sig att de själva deltog i en rättegång var önskemålet om fysisk närvaro särskilt tydligt i rollen som tilltalad. Då skulle 74 procent av domarna och 85 procent av advokaterna välja att delta på plats.
Rättssäkerhet handlar om mer än teknik
E-ViVi visar att frågan inte enbart handlar om huruvida tekniken fungerar. När en person deltar genom en skärm förändras också kommunikationen och interaktionen i rättssalen. Sådant som kan vara relativt självklart vid fysisk närvaro, som att signalera att man inte förstår, be om en paus eller kommunicera med sin advokat, behöver göras tydligare vid distansdeltagande.
Samtidigt uppgav 95 procent av de svenska respondenterna att de inte hade fått någon utbildning eller särskilda instruktioner om distansförhör. Resultaten pekar därmed på att användningen av tekniken har normaliserats snabbare än kunskapen om hur den bäst ska användas.
Projektets europeiska rekommendationer betonar därför att lämpligheten för distansdeltagande behöver bedömas individuellt. Deltagaren, tekniken och miljön behöver förberedas, och integritet, säkerhet, konfidentiell kommunikation och tillgång till stöd måste säkerställas även när deltagandet sker på distans. Själva förhandlingen behöver också anpassas till videoformatet.
”Att videolänk är tekniskt möjlig betyder inte automatiskt att den är lämplig. Våra resultat visar att vi behöver fokusera både på själva tekniken och förutsättningarna för deltagande: Kan personen se, höra, förstå vad som händer och faktiskt komma till tals?”
– Lisa Flower, docent i sociologi vid Lunds universitet
Distansdeltagande har också viktiga fördelar
Samtidigt visar projektet att distansdeltagande kan ha viktiga fördelar. Det kan bland annat minska behovet av resor, öka säkerheten och underlätta deltagandet för personer som upplever rädsla eller andra hinder för fysisk närvaro. Utmaningen är därför inte att välja mellan digitalt och fysiskt deltagande generellt, utan att skapa förutsättningar för att avgöra när och hur distansdeltagande fungerar på ett rättssäkert och meningsfullt sätt.
