Efter studentexamen på naturvetenskaplig linje kom jag till Lund hösten 1962 med ganska oklar uppfattning om utbildningsväg och yrkesmål. Studievägledare gav oftast naturvetare rådet att söka till teknisk högskola eller ämnesutbildning i naturvetenskap för att bli lärare. De råden hade jag också fått, men inte blivit särskilt entusiastisk inför. Jag bestämde mig för att börja min första termin med att läsa statistik. Min tanke var att det ger kunskap och öppnar vägar till både samhällsvetenskap och naturvetenskap. På den tiden fanns krav på matematik eller statistik för behörighet att läsa många ämnen. Jag skrev in mig på Naturvetenskaplig fakultet för studier i statistik. Efter många föreläsningar, seminarier, gruppövningar, inlämnade rapporter, 6-timmars salstentor och avslutande muntlig tentamen på hela kursen för professor Quensel hade jag mitt betyg i statistik. Under terminen hade jag skaffat mig information om flera ämnen och vägar vidare. Frågan kom till slut att handla om det skulle bli ekonomi, psykologi eller sociologi. Valet blev sociologi. Jag lockades av bredden i ämnespresentationen även om det framtida yrkesmålet var rätt svårfångat.

Naturvetare blir sociolog

Det inrättades en samhällsvetenskaplig fakultet vid Lunds universitet 1963/64. Jag behövde byta till samhällsvetenskaplig fakultet, vilket gav en färdriktning för framtiden. Sociologiska institutionen var vid den här tiden en liten ämnesinstitution. Efter att ha varit en avdelning inom praktisk filosofi sedan slutet av 1940-talet hade ämnet fått egen institution och sin första professor Gösta Carlsson, 1959. Under första terminen fanns två elevgrupper, en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp. Utbildningen omfattade grundkurser i sociologisk teori med bred översikt, sociologisk metod, socialpsykologi och en valbar specialkurs. Mötet med ämnet motsvarade mina förväntningar, en öppen, nyfiken karaktär och en välkomnande miljö, långt ifrån det specialiseringsfokus jag hade upplevt i statistikstudierna.

Andra terminens studier omfattade teoretisk breddning och fördjupning, metodik omfattande problemformulering, metoder kring insamling av forskningsmaterial, kvantitativa, kvalitativa analysmetoder och resultatredovisning. I andra terminens studier ingick en fältarbetskurs. Man fick grundutbildning i intervjuteknik för att under en veckas heltidsarbete arbeta som intervjuare på forskningsprojekt som bedrevs av forskarstuderande eller etablerade forskare vid institutionen. Detta var ett uppskattat kursinslag och gav en intressant inblick i olika samhällsförhållanden. För egen del intervjuade jag hushåll om deras bostadssituation i Malmö, vilket ledde till upptäckter och insikter om boendevillkor som fick en avgörande roll för min avhandling. Eftersom jag läst statistik började jag anlitas av några forskare för datorbearbetning, dvs. ta fram resultat i tabeller med hålkortsmaskin (datorer fanns inte på den tiden) och statistiska analyser av deras empiriska material genom att beräkna signifikanser, korrelationer etc. De empiriska resultaten kunde handla om livsmiljö såsom ekonomi, trångboddhet, utbildning, yrken, invandring, fritidsaktiviteter och visade på segregation i värderingar och agerande utifrån möjligheter och hinder i livsmiljön. Periodvis hade jag många timmars arbete med statistik och analysverksamhet, vilket inte bara ökade mina sociologiska insikter utan också en välkommen inkomst. Min identitet som sociolog började ta form.
I sociologi hade man intagning till tredje terminens studier varannan termin, dvs. en vårtermin. I den paus från sociologi jag fick läste jag teoretisk filosofi och en grundkurs i pedagogik. Det var vetenskapsteorin jag var nyfiken på och den nytta man eventuellt kunde få av en pedagogisk kurs.

Den tredje terminens studier handlade om teoretisk breddning framför allt i modern teori och forskningsmetodik. Med få undantag var all kurslitteratur på engelska. Halva terminen bestod i att skriva en examensuppsats, dvs. formulera ett forskningsproblem, samla in empiriskt material, genomföra analysen och presentera den i en uppsats vid ett seminarium med en opponent som granskare. Uppsatsarbetet krävde ofta insatser som sträckte sig in på nästkommande termin. Jag genomförde en publikundersökning på Moderna museet i Stockholm om publikens bakgrund, kulturintressen i vid mening och den moderna konstens roll i samhällsfrågor i synnerhet.  Moderna Museets utställningar och chefen Pontus Hultén var vid denna tid nationellt och internationellt uppmärksammade inom museivärlden för sin nyskapande utställningsverksamhet. Fältarbetet på Moderna museet i Stockholm tog flera månader. Den kommande höstterminen ägnades åt skrivarbete och institutionsarbete. Mitt examensbevis över fil.kand. examen med sociologi som huvudämne fick jag i december 1965. I maj fick jag förslag om att bli tredje amanuens i sociologi under förutsättning att jag registrerade mig som forskarstuderande. Jag behövde inte fundera särskilt länge. En amanuenstjänst i sociologi med låg lön och dessutom statistikarbete för institutionens forskare gjorde att jag kunde finansiera mina studier. Svaret att fortsätta med sociologi var självklart.

Från mitten av 1960-talet och framåt expanderade sociologiämnet enormt, från dryga hundratalet studenter i första terminstudier ända upp till 800 åren 1967 - 1968. Behovet av assistenter till de få lektorer som fanns vid institutionen ökade snabbt. Många nya amanuenser rekryterades bland dem som läst sociologi tre terminer. Man avancerade snabbt från tredje amanuens till andre och förste amanuens och senare assistent med högre lön, utökad arbetstid och till slut även administrativa uppgifter. Tiden för forskarutbildning och forskning blev lätt helt obefintlig även om tjänstebeskrivningarna förutsatte att man ägnade tid år forskarstudier. Trots detta var stämningen mellan amanuenser och assistenter god och arbetsviljan oftast på topp.

Vägen genom forskarutbildning till forskare

Inom forskarutbildningen fanns en obligatorisk tämligen omfattande läskurs att muntligt tentera av för examinator, dvs. professorn i sociologi. Det gavs inga forskarkurser förutom ett schemalagt program varannan vecka för Högre seminariet där pågående forskning presenterades och diskuterades. Gäster från andra sociologiska institutioner gav dessutom extrainsatta föreläsningstillfällen. Den största andelen av forskarutbildningstiden var arbetet med avhandlingen. Jag bestämde mig för att börja forskarutbildningen med att läsa in och tentera av läskursen för professorn Gösta Carlsson. Läskursen innehöll originalverk av sociologins klassiker, Durkheim, Simmel, Tönnies, Marx, Mead , Weber etc, samt moderna, numera klassiker, C Wright Mills, Parsons, Coser etc. Seminarierna visade vad som väntade den gång man själv skulle svara för forskningspresentationen. Parallellt utformade jag mitt forskningsproblem kring utbildning och yrke en studie av socialisationsprocesser, teoridelen och en plan för den empiriska datainsamlingen i skolor, i register och genom enkäter. Enkäter till elever i årskurserna 8 och 9 samt deras föräldrar samlade jag in i Helsingborgs högstadieskolor och postenkäter till föräldrar under 1968. Materialet var insamlat, nu gällde det att komma i gång med analyser och sedan skrivande, vilket ledde till att jag slutade med statistikarbetet åt andra forskare. Datamaskiner för bearbetning av stora material var en nyhet när det gällde kvantitativa material. Jag hade ett större enkätmaterial från drygt 500 elever, nästan lika många enkätsvar från deras föräldrar, samt registerdata över elevernas studieval/linjeval året efter grundskolans slut. Genom att gå en översiktlig kurs i elektronisk datahantering vid institutionen för datavetenskap lärde jag mig grunderna för att lägga upp en databas och programskrivning. Jag fick kostnadsfri tid för programmerarhjälp och maskintid på Lunds universitets första stora datamaskin SMIL-Siffermaskinen i Lund. Efter programmering av arbetet man ville ha utfört sändes beställningen (granskad med hjälp av programmeraren) in. Under natten arbetade maskinen via länk till datacentralen vid Uppsala universitet. På morgonen kunde man hämta ut sina tabeller i mängder av papper innan man lärt sig att vara mera precis med programmering av arbetsuppgiften för datorn. Läskursen hade jag tenterat klart när arbetet med avhandlingen gick in en intensiv fas parallellt institutionsarbete som assistent, övertidstimmar med föreläsningar på grundkurserna i sociologi.

Studentupproren vid många europeiska universitet och sociologiska institutioner nådde även Lund med stor kraft. Reformera utbildningarna, öka studentinflytandet, ut med all kurslitteratur som saknar en progressiv marxistisk bas var kortfattat innehållet i de intensiva och aggressiva protester som framfördes mot institutionens ledning och större delen av den befintliga personalen från lektorer till amanuenser. Ohörda fördömdes i stort sett hela gruppen forskarstuderande som okunniga, ointressanta så kallade borgarbrackor. Många mådde mer eller mindre illa i situationen. Man kunde aldrig vara säker på om en gruppövning eller lektion skulle kunna genomföras utan störningar eller bojkotter från grupper av studenter. Möjligheten att upprätthålla den positiva sammanhållning som tidigare funnits försvann. Var och en försökte göra så gott man kunde, men många valde att sluta med sin forskarutbildning. Den mest upproriska tiden började så sakta klinga av mot decennieskiftet. För egen del hade jag kommit ganska långt i min forskarutbildning, kurslitteraturdelen var tenterad och klar. Avhandlingsplanen, Utbildning och yrke – en studie av socialisationsprocesser, var klar och det empiriska materialet för analysen insamlat och inlagt i databas och under bearbetning. Jag kände det som nödvändigt att hitta en situation där jag kunde avsluta detta med examen. Jag skötte mina institutionsuppgifter som vanligt, men ägnade så mycket tid som möjligt åt avhandlingen.

Svårigheten att kombinera institutionsarbete med avhandlingsskrivande blev till slut ohållbar. Jag sökte ett doktorandstipendium. Dessa var tvååriga med så låg månadsutbetalning att det omöjligt gick att försörja sig på den, men det gav en möjlighet att sluta med institutionsarbetet och endast ta extra timmar när det akut behövdes från institutionens sida. Åren från sent 1969 till juni 1972 blev en period med långa arbetsdagar, föräldraledighet sex månader och till slut en klar text att lägga fram för examination. Mina minnesbilder är att presentationen av avhandlingen, opponentens frågor och efterföljande diskussion kring frågeställningar, metoder gick bra, men tröttheten efter en intensiv period överskuggade nästan allt. I december fick jag mitt examensbevis från Lunds universitets, Samhällsvetenskapliga fakultet.

Nya erfarenheter och ny arbetsplats - tvärvetenskaplighet

Inför hösten 1972 var jag helt inställd på att lämna sociologiska institutionen för nya och andra erfarenheter. Jag sökte ett 3-årigt vikariat som universitetslektor i sociologi vid dåvarande Socialhögskolan i Lund. Examensbehörighet hade jag, liksom erfarenhet av undervisning och annat institutionsarbete för tjänsten. Med lite osäkerhetskänsla var det dags att stiga ur utbildningssystemet och ut i konkurrensen om anställning. Socialhögskolan gav treårig akademisk utbildning till socionom med antingen social eller förvaltningsadministrativ inriktning. Lektorerna hade sin akademiska bakgrund i statsvetenskap, juridik, psykologi, nationalekonomi, sociologi. Andra lärare hade mångårig erfarenhet som socionomer i kommunala förvaltningar. De flesta akademiska lärarna hade anknytningar kvar med sin utbildningsinstitution vid universitetet. Lektorsarbetet innebar undervisning från morgon till sen eftermiddag för studentgrupper, varje dag i veckan i treveckorsperioder. Därefter tentamina, skrivningsrättning följt av tre veckor utan schemalagd undervisning innan en ny undervisningsperiod med samma uppläggning startade. Jag föreställde mig att man skulle använda den undervisningsfria perioden för att tänka vidare kring forskning och forskningsansökningar. Men det som framför allt behövdes var mental återhämtning inför kommande undervisningsperiod. Mitt undervisningsämne var sociologi. Eleverna gick framför allt den sociala inriktningen. Inom den förvaltningsinriktade linjen hade man startat planering för en samhällsplaneringsprofil som parallell fördjupning till kommunal ekonomi. Jag blev inbjuden till gruppen som arbetade med detta. En arkitekt med stadsplanering, en civilingenjör med inriktning på transporter och trafik, en arkitekt med inriktning på byggd miljö, en kulturgeograf med in riktning på sambanden boende, arbetsplatser och miljö och sociologen som skulle inrikta sig på hushållens och individernas behov och förutsättningar att leva sina vardagsliv i de strukturer samhället erbjöd. Vi utvecklade en kurs med en teoretisk del och en praktikdel att i en tremannagrupp samarbeta kring ett planeringsuppdrag i en angiven kommun och presentera resultaten i en rapport samt redovisning av arbetet vid ett slutseminarium. Lärarlaget hade förberett kommunkontakter och fått förslag på en rad olika problem att utreda och planera för. Under fem terminer gav vi kursen, med högt söktryck för dem som ville ha en samhällsplaneringsinriktning i sin förvaltningsutbildning. Detta var mitt första arbete i ett tvärvetenskapligt team, vilket gav många intressanta erfarenheter kring forskning, utbildning och handledning, vilket jag senare haft nytta av i andra tvärvetenskapliga sammanhang.

Socionomutbildningen skulle emellertid reformeras och ingå i universitetets samhällsvetenskapliga fakultet. Detta var ett stort diskussionsämne bland de anställda under min sista termin på lektorsvikariatet våren 1975. Jag hade varit föräldraledig en termin och hade missat de inledande diskussionerna och den oro för sin anställning som många lärare kände. Genomförandet låg några år i framtiden innan Socialhögskolan blev till Institutionen för Socialt arbete vid samhällsvetenskaplig fakultet. Vid den tiden hade jag i ett par år varit universitetslektor vid Sociologiska institutionen.

Samhällsstrukturer och naturresurser som livsvillkor för individer

Åter tillbaka vid sociologiska institutionen arbetade jag som studierektor, med undervisning och med att utveckla en fristående kurs i Sociologi med socialpolitik för blivande lärare i socialkunskap i högstadier och gymnasier. Här hade jag nytta av erfarenheter från socialhögskolan och kunde bjuda in lärare därifrån och sociologens forskare i kriminologi, urban sociologi och arbetssociologi till föreläsningar på specialavsnitt. Denna kurs integrerades senare helt i lärarutbildningen.

Parallellt planerade jag för forskning kring samhällsstruktur, byggd miljö och livsmiljö. Det första finansierade forskningsprojektet handlade om bostadsmarknader i obalans, sysselsättningsförändringar och migrationsströmmar och genomfördes i Olofströms kommun. Under en femårsperiod i slutet av sextiotalet och in på sjuttiotalet ökade kommunens befolkning med trettio procent. Invandringen var omfattande till hela Sverige under samma tid.  Inflyttarna var unga män, medelålders familjer med ursprung i Finland och forna Jugoslavien. I kommunen byggdes moderna lägenheter i stora bostadsområden, nya låg- och högstadieskolor. Invandrarna fick genast fast anställning vid Volvo Olofströmsverken som pressade karosser till personbilar. I början av 1970-talet automatiserades tillverkningen av bilkarosser, vilket ledde till uppsägning av många anställda. På några år minskade befolkningen med tjugo procent genom utflyttning av medelålders, unga ensamstående och familjer. I kommunen fick man på kort tid övertalighet av platser i barnomsorg, skolor och hela bostadsområden med outhyrda lägenheter. I detta projekt kunde jag genom bearbetning av befolkningsstatistik visa, inte bara att folkmängden minskade över tid, utan de effekter detta skulle få för åldersstruktur och förändringar i behov av kommunal service. Många andra svenska industrikommuner med samma problem överraskades av utvecklingen. Demografiska och sociala databaser användes sällan, särskilt i mindre kommuner, i kommunal planering. Detta ledde till att jag senare utvecklade metoder att hantera stora databaser i tidsserieanalyser.

Samtidigt hade jag en forskartjänst på halvtid vid institutionen för teknisk vattenresurslära vid teknisk fakultet inom projektet Vattenresursplanering och vattenbrist – Kävlingeåns avrinningsområde. Ån var kraftigt förorenad genom övergödning, dvs. läckage till ån från gödningsmedel som användes på åkrar samt vid vattenanvändning inom livsmedelsindustrin och utsläpp av spillvatten. I framtidsprognoser hade länsstyrelsen kartlagt befolkningsökningen i sydvästra Skåne i relation till behovet av dricksvatten för befolkning och industrier. Man hade kommit fram till att det brådskade med att få Bolmentunneln klar till 1980 för att undvika vattenbrist. Mina kollegor i detta forskningsprojekt var hydrologer, forskare i vattenteknik, nationalekonomer och kulturgeografer och en sociolog. Vi hade alla våra ansvarsområden som byggde på våra grundläggande kompetenser. Mitt område blev aktörers vattenbehov och framtidsplaner. Aktörerna var hushåll, industri och offentlig verksamhet. Jag började med de demografiska beräkningarna som var underlag för projekt Bolmentunnel. För prognosen hade utredaren valt 1965 som basår. Det året var ett ovanligt år med mycket hög inflyttning till Skåne från olika delar av landet och utlandet. Man brukar normalt sett undvika att använda extrema år som basår och dessutom föredra att välja ett basår lite längre bakåt i tiden för att undvika störningar från extrema händelser i prognosen. Man beräknade en utvecklingstakt med fortsatt befolkningsökning och multiplicerad med dagens vattenförbrukning plus att varje lägenhet och småhus bedömdes vara utrustade med disk -och tvättmaskin etc. Alla kurvor pekade på kraftigt ökat vattenbehov. Mina frågetecken kring prognosen var flera.

• Varifrån skulle dessa hundratusentals inflyttare komma från? Från Norrland eller utlandet eller …?
• Framtidens teknik på vattenbaserad utrustning hemmen kan förändras? Min studie visade att framtidens moderna toaletter beräknades använda två liter vatten i varje spolning jämfört med dåvarande 8 - 12 liter. En enorm besparingseffekt. Likadant förhöll det sig med tvättmaskiner, perlatorer i vattenkranar. Summan av enskilda aktörers behov och beteenden kunde bidra med mycket omfattande vattensbesparing.
• Inom livsmedelsindustrin hade man på flera industrier redan installerat vattenreningssystem av spillvatten i produktionen. Restprodukten, slam, återgick till jordbrukarna som gödningsmedel och det renade vattnet direkt till Kävlingeån, som snabbt fick förbättrad vattenkvalité, vilket ledde till att laxfiskar åter vandrade upp i ån.

Varje forskare i projektet bedömde läget och granskade lösningar utifrån sina utgångspunkter. Hela projektet ingick i ett internationellt forskningssamarbete som samordnades av Water Group vid IIASA- International Systems Analysis i Laxenburg utanför Wien. Vi forskare var där i perioder under den två-åriga projekttiden för samarbete med forskare från andra länder. För mig blev insikten om den globala bristen på vattenresurser och politiska konflikter kring vattenbrist och vattenkvalité där många aktörer har olika intressen i samma vattenflöde viktig. En andra erfarenhet var utvecklingen av tidsseriedata för vattenbehov och resurstillgång hos konsumenter och vattenförsörjning, dvs. där relationer mellan makro- och mikronivåer i samhället ställs på sin spets. Denna typ av intressekonflikter mellan aktörer har jag senare återkommit till i forskning där relationer mellan konsumenter-miljö/klimat-samhällsstrukturer står i fokus.

En kortare period deltog jag i ytterligare ett vattenprojekt Restaurering av vattenkvaliteten i övergödda vatten i insjöar genom kalkning. Även här fanns många enskilda intressenter, företag, jordbruk, fiske, turister och enskilda hushåll med anspråk på och behov av vatten till höga samhällskostnader för kalkning och system för vattenkontroller.

Hårda och mjuka samhällsstrukturer och medborgares värderingar och beteenden

Under flera år på 1980-talet samarbetade jag med min sociologkollega Göran Lindberg i ett forskningsprojekt kring bostadsmarknadens struktur och hushållens boendemönster. Vi arbetade med data direkt i SCB:s folkräkningsdatabas för åren 1975 och 1980. Sociologiska institutionen hade skaffat den första egna datamaskinen, en stor golvdator av märket Vang. Den hade kapacitet att göra bearbetningar ur den enorma databas över hela befolkningens boende och bostadsmarknadens fastigheter som var vårt empiriska forskningsmaterial. Man fick boka in tid för att arbeta med maskinen, via modem ringa till SCB:s databaser och bearbeta data vår datamaskin. De var ingen kö för att arbeta vid datamaskinen. Vi började med den hårda strukturen, bostadsmarknadens differentiering, dvs. hur småhus, flerbostadshus, upplåtelseformer i hyresrätter, bostadsrätter, privatägda bostäder, samt lägenhetsstorlekar fördelade sig över kommuners geografiska yta. Äldre bostadstyper och bostadstyper i nyproduktionen visade sig bilda stora kluster av hustyper och upplåtelseformer i bebyggelsen. Hela kvarter med hundratals hyreslägenheter, stora kvarter med enbart bostadsrättslägenheter och stora områden med enbart privatägda småhus. Den fysiska planeringen av bebyggelsen där trafikleder och gator bildade gränser mellan bebyggelsetyper, blev en hård samhällsstruktur som bidrog till att styra hushållen till boendemiljöer efter hushållens ekonomi och behov, dvs. lägenhetsstorlek och bostadskostnad såsom hyresnivå, kapitalinsats eller privatägande. Bostadsmarknaden var segmenterad efter hustyp och upplåtelseform. Segmentationens omfattning var stor i storstadsområden och städer, men fanns i hela landet.

Hushållen visade sig därmed bo segregerat med avseende på hushållens egenskaper. Hushåll med höga inkomster bodde i småhusområden och tenderade att bo kvar i sitt hus långt upp i åldern. Unga hushåll, hushåll med låga inkomster och nyligen invandrade hushåll dominerade i nyproducerade flerbostadshus med hyresrätt. Medelålders hushåll med få barn eller äldre hushåll dominerade i flerbostadshus med bostadsrätt. Boendet var tydligt segregerat, men den politiska viljan var att komma bort från ekonomiskt baserad segregation. Mellan politiken, den mjuka samhällstyrande strukturen och den segmenterade bostadsmarknaden, den hårda samhällsstrukturen, med segregation som följd rådde en målkonflikt. Analysen av situationen 1975 och 1980, visade sig snarare gå i riktning mot ökande segregation.

Miljöfrågan började ta stor plats i samhällsdebatten. Vid enstaka tillfällen hade miljöproblem kring avgränsade frågor debatterats alltsedan Rachel Carsons bok Tyst vår kom ut i början av 1960-talet. Kvicksilverbetat utsäde inom jordbruket; Blyhagel vid jakt som ledde till blyförgiftning bland jägare; Kärnkraft som energikälla och radioaktivt avfall; Vattenresurser och vattenbrist, är några exempel. Forskningslösningarna sökte man inom medicin, naturvetenskaper, teknik och beslutstödet inom statsvetenskap, ekonomi och lärdomar från historiska studier.

Miljö och Samhälle blir en forskargrupp vid sociologiska institutionen

Den politiska debatten under senare delen av 1980-talet ledde till en diskussion och om vetenskapens roll för att ta fram bredare kunskap om miljöproblemens orsaker och effekter. Tvärvetenskaplig forskning som inkluderade samhällsvetenskaper var något som borde uppmärksammas. Alla forskningsråd fick i uppdrag från regeringen att medverka till att vidga sin forskningsfinansierande roll med att uppmärksamma och stimulera tvärvetenskaplig forskning kring   miljöproblem, orsaker, omfattning, involverade aktörer och effekter på både samhälle och miljö. Många forskare inbjöds som experter till diskussionen att finna former församarbete och finansiering av miljöforskning. Till dessa diskussionsgrupper inbjöds samhällsvetare dvs. ekonomer, jurister, kulturgeografer, psykologer, rättssociologer och sociologer att medverka. Man identifierade ett antal forskare med inriktning mot miljöforskning inom samhällsvetenskaper att ingå i arbetet. I egenskap av sociolog medverkade jag under olika perioder i expertgrupper vid Naturvårdsverket, Byggforskningsrådet, Forskningsrådsnämnden och senare Energimyndigheten. Dessa uppdrag gav en bred överblick över hur svensk miljöforskning och gruppen unga miljöforskare inom samhällsvetenskaper ökade.

Resultat från enkätundersökningar visade att svenskar i allmänhet hade positiva attityder till miljö och beteenden med positiv miljöpåverkan såsom, sortera hushållsavfall, släcka ljuset i rummet man lämnar, cykla till arbetsplatsen, etc. De positiva attityderna gick inte i lika hög grad att avläsa i beteendeförändringar. Ofta fick jag frågor från organisationer, myndigheter och politiker om jag kunde föreslå hur man kan utforma information så att individer ändrar sitt beteende. Man hade en föreställning om att bra utformad information riktad till individer direkt leder till beteendeförändringar. Med utgångspunkt i min tidigare forskning kring samhällens struktur och skillnader i hushållens egenskaper och behov ägnade jag teoretiskt tänkande kring sambanden mellan ord/attityder och handling. Socialpsykologisk teori, Karl Mannheims generationsteori och Pierre Bourdieus teori kring kulturellt kapital och habitat inspirerade tänkandet. Trögheten i att ändra beteenden ligger inte i första hand i brist på kunskap, utan i hinder inom samhällets strukturer, dvs. värderingar, politik, religion, bebyggelse, transportmöjligheter, som inte passar ihop med vardagslivets behov och beteenden för individer. Länken mellan ord och handling förutsätter att individens egenskaper, värderingar och behov passar samman med de samhälleliga lösningar beteendeförändringen kräver.

Miljöseminariet inrättades i samarbete mellan sociologi och rättssociologi vid sociologiska institutionen. För rekryteringen av studenter till miljöforskningen i sociologi kom Miljöseminariet spela stor roll. I samklang med ökad debatt om miljö och klimat i den allmänna samhällsdebatten ökade intresset bland studenter. De månatliga seminarierna visade på frågeställningar, teorier och perspektiv sociologer kunde bidra med inom miljöforskningen. Många magisterstudenter valde miljöproblem, frågeställningar och analys som ämnen för examensuppsatser. Några valde att fortsatta med forskarutbildning i sociologi. Under de kommande två decennierna blev de en aktiv grupp tillsammans med några seniorer i forskargruppen Miljö och Samhälle vid institutionen.

En grupp om fem större statliga forskningsråd beslutade mitten av 1990-talet utlysa och samfinansiera en större nationell programsatsning, UTVÄGAR, på samhällsvetenskaplig miljöforskning. Forskningsmiljöerna skulle innehålla både seniorforskare och doktorander och samverka med andra grupper inom programmet i seminarier och forskarkurser. För sociologiska institutionen i Lund lämnade jag in en ansökan. Beslutsprocessen tog sin tid med intervjuer och granskning innan beslut fattades om att stödja fem forskargrupper vid olika institutioner och universitet, nämligen i Lund vid sociologiska institutionen, i Göteborg vid psykologiska institutionen, i Göteborg vid statsvetenskapliga institutionen, i Stockholm vid Sociologiska institutionen och vid teknikhistoria KTH.

Detta blev en viktig grundsten för forskarutbildning och utveckling av miljösociologin. Inom det nationella programmet genomfördes en doktorandkurs kring miljöproblem i planering och byggande av tågtunneln genom Hallandsås. Föreläsare på kursen var de seniora forskarna inom det nationella forskningsprogrammet UTVÄGAR. På samtliga institutioner fanns doktorander med miljöprojekt. Mellan de fem UTVÄGAR-programmen gavs årliga konferenser ambulerande mellan orterna. Variationsvidden i doktorandernas utbildningsbakgrund inspirerade till utveckling och breddning av de forskningsproblem man forskade om.

Sammanlagt sju av nio doktorander i Lund inom forskarutbildningen kunde externfinansieras, liksom flera kortare forskningsprojekt av svenska forskningsråd och EU. Miljö, klimat och hållbar utveckling var en övergripande länk till de forskningsprojekt och doktorsavhandlingar kring skilda teman som examinerades och projekt som genomfördes under en dryg tioårsperiod, exempelvis Debatten om Uran som energikälla och avfallsproblem; Den sociokulturella kampen om det urbana rummet; Miljö- och klimatvinster med bilpooler; Hushållens medverkan i sortering av hushållsavfall; Behovet av samhällvetenskapaliga perspektiv och teorier med exempel från individers energikonsumtion och avfallssortering; Möjligheter och hinder för arbetspendling med cykel, kollektiva och privata fordon i storstaden; Infrastruktur, arbetsmarknad, natur, kultur och befolkning i mindre kommuners tillväxt; Hållbar utveckling och befolkningsutveckling i en expansiv industriregion; Boende och hälsa i bebyggelse med ”sjuka” hus, som exempel på några teman. Denna forskning har betytt mycket för miljöforskningens fasta bas vid institutionen, men även nationellt och internationellt genom samarbeten, artiklar i internationella tidskrifter, bokkapitel, böcker och rapporter.

Klimat, miljö och mänskliga fotavtryck i global utveckling

I många sammanhang, alltsedan tiden med forskning kring vattenresurser och vattenkvalitet vid slutet av 1970-talet, har jag i diskussioner som rör miljö och klimat pekat på att det är ytterst människor som i sina beslut och vardagliga beteenden har ett stort ansvar för växande miljöproblem. Tjugo år senare kan man notera att intresset för individer, värderingar, attityder och betydelsen beteenden kan ha för miljöpåverkan slagit rot, inte bara bland forskningsråden, utan även inom politiken. Från mitten av 1990-talet och framåt har departementen vid flera tillfällen inrättat delegationer, dvs. expertråd, kring miljö- och klimatpåverkan. Under två perioder, 4 år, vid mitten av 1990-talet medverkade jag tillsammans med flera andra experter från forskningsinstitutioner och myndigheter kring Miljöpåverkan på mark, skog och luft/atmosfär, i Klimatdelegationen (Miljödepartementet) med Bert Bohlin som ordförande. Bostadsdepartement hade vid samma tid en delegation kring Bebyggelse och energi där jag och många andra forskare medverkade. Under 2000-talet medverkade jag i ytterligare tre delegationer, nämligen inom Miljödepartementet i delegationen om Strategier för minskat transportberoende och inom Jordbruksdepartementet i delegationen om Global livsmedelsförsörjning samt inom Miljödepartementet i delegationen kring Tillväxt och miljö i ett globalt perspektiv. Varje delegation avslutade sin tvååriga period med att sammanfatta sina resultat in en skrift utgiven i SOU-Statens Offentliga Utredningar. Deltagandet i dessa delegationer inspirerade till utvecklingen av de sociologiska perspektiven kring individ-samhälle-miljöpolitik-miljöeffekter i både nationella och globala perspektiv.

Tidigt under mina sociologistudier blev jag intresserad av spänningsfältet mellan makro- och mikronivåer i samhället, dvs. nätverksstrukturer som på olika sätt innebär fördelar, men även leder till restriktioner på individers beteenden. I min forskning har detta återspeglats i teoretisk fördjupning i forskning såväl på mikro- som makroplanet i skilda forskningsfrågor kring miljöns roll i politik och åtgärder, men i synnerhet för effekter på människors vardagsliv och beteenden. Från 1990-talet och framåt har staters roll kring nationell miljöpolitik globaliserats i takt med att klimatförändringar och miljöpåverkan fått globala dimensioner. Samhällens kulturella, sociala och regulativa strukturer i människors vardagliga levnadsmiljö är inte längre enbart nationella utan globala. Detta har varit utgångspunkt för några av mina forskningsprojekt inom forskningsprogrammet FLIPP-Furthering Lifecycle Consideration through Integrated Product Policy, med olika teman i förhållandet mellan politik, individers vardagsliv och samhällsroll i förhållande till miljöeffekter.

• I studien om dagens resmönster och färdmedelsval vid vägtransporter (1998) kunde man konstatera stora skillnader mellan kvinnors och mäns vardagsresande och färdmedel. Vardagsresandet bestod framför allt av pendling till och från arbetet samt serviceresor för inköp, sjukvård eller administrativa ärenden. Män arbetspendlar längre sträckor i egen bil, medan kvinnor cyklar, går, eller reser med offentliga transporter. Vid semester- och fritidsresor var skillnaderna mindre. Skillnaderna var dessutom stora mellan olika åldersgrupper för både män och kvinnor. Inom projektet, som bygger på data från befolkningsstatistiken över hela landets befolkning och resultat från en större resvaneundersökning, gjordes dessutom beräkningar av energiförbrukning, kWh per person och år för män och kvinnor i olika åldersgrupper för år 1996. Mäns resmönster, färdsträckor och färdmedelsval krävde dubbelt så mycket energi som kvinnors resor. Två prognoser, för 2020 0ch 2050, genomfördes med antaganden om mindre energiförbrukning i framtidens bilar visade att energiförbrukningen år 2020 fortfarande lågt högt över rekommenderad målnivå, vilken beräknades utifrån globala prognoser. I medelålders grupper låg energiförbrukningen mer tio gånger över målnivån. Även beräkningen för år 2050 visade att män i medålders grupper inte skulle kunna nå den beräknade målnivån. Studien pekar på svårigheter att ändra resebeteende hänger samman med hur väl transportteknik och infrastruktur kan länkas mellan individers värderingar och ärenden med resan, linjedragningar och turtäthet inom infrastrukturen.
   
• I en studie av miljöpolitik och batterier handlade problemet om att med styrmedel till olika aktörer i produktcykeln miljöanpassa användningen och hanteringen av uttjänta torra stavbatterier så att läckage av kvicksilver och cadmium kan förhindras. Båda tungmetallerna är giftiga och har lång halveringstid och påverkar såväl människor, djur och fauna genom att lagras i vävnader under mycket lång tid. I Sverige använde man sig av flera typer av styrmedel som riktar sig till olika aktörer i kedjan från vaggan till graven. Lagstiftning användes gentemot producenter av batterier genom krav om utfasning av kvicksilver och cadmium vid tillverkning av batterier. Producenter tvingades genom lagstiftning att tänka om, men menade att batterierna fick kortare livslängd utan dessa tungmetaller. Enskilda individer informerades om ett insamlingssystem av torra batterier i särskilda insamlingsholkar i butiker och senare även vid avfallsstationer. Insamlingssystemet vilade på frivillig medverkan av enskilda individer kombinerad med utförlig information om biverkningar och sjuklighet som konsekvens av att få i sig dessa giftiga ämnen. På få år blev insamlingen av gamla batterier en framgång och fortsatte genom att insamlingskärl placerades på flera platser. I handeln skulle alla torra stavbatterier tas bort och lämnas till destruktion, ekonomiska sanktioner skulle sättas in om direktivet inte åtföljdes. Styrmedlen, lagstiftning, ekonomiska sanktioner och insamlingssystem ledde till att dessa batterier tämligen snabbt kom ur bruk. Samtidigt utvecklades nya typer av batterier, knappcellsbatterier, vilka innehåller sällsynta jordartsmetaller. Även dessa kom senare att inkluderas i kraven på insamling för återbruk. Vid inspektioner i stora och små butiker under projekttiden visade sig att äldre batterier inte längre fanns till försäljning. Många aktörer som adresserats med olika styrmedel kunde på kort tid minska sin miljöpåverkan. Däremot visade det sig att importen av batteridrivna handverktyg, batteridrivna hushålls- och trädgårdsredskap ökade markant. Många tillverkare av dessa redskap gjuter in batterierna i plasthöljet, vilket gör att de inte kan tas ut för att avfallssorteras korrekt av den enskilde konsumenten. Till synes lyckade nationella politiska åtgärder kan även leda till att nya problem uppstår när produktionen av batteridrivna redskap globaliseras.
   
• Miljöpåverkande kemikalier i spillvattenutsläpp från textilindustrins färgning av textilier har länge varit ett känt miljöproblem i Sverige såväl som i många andra länder. I Sverige fick KEMI uppdrag att skapa en lista över oönskade kemiska ämnen i textilier, vilket inte enbart gällde färger, utan även skrynkelfribehandling, ytbehandling etc. Samtidigt togs det fram förslag om enhetlig miljömärkning av textilier som information till kunden. Kemikalieövervakning ställde sig industrin positiv till, medan man menade att miljömärkning inte passade för kläder och andra textilier, eftersom certifieringen i märkningsprocesser oftast tar lång tid, medan modesäsongen för textilier är kort. En stor del av textilindustrin hade emellertid lagts ner i Sverige och flyttat utomlands och fler följde efter. Svenska kunder erbjöds svenskdesignade kläder och textilier som tillverkats utomlands, där krav på miljöskonande kemikalier saknades. KEMI gjorde stickprov på importerade textilvaror och från handeln rapporterades om handelsanställda som fått hudproblem eller näsa -och halsproblem vid hantering av importerade textilier i butiker. Förbuden om kemikalier i textilindustrin löstes i svenska vattendrag, men återkom genom import av hälsoproblem för handelsanställda. Många stora internationella affärskedjor uppmärksammade dessa problem och gick samman med krav på minskad kemikalieanvändning hos de utländska producenter man använde sig av för tygtillverkning, vilket lett till att dyrare textilprodukter ofta har genomgått kontroller kring kemikalier. Globala producenter skapar egna styrmedel kring sin produktion.

Forskningsresultaten visar på betydelsen av att uppmärksamma nätverk av relationer mellan aktörer från individnivå till samhällsnivå, nationellt såväl som globalt för att förstå varför och hur aktörer agerar som de gör. De till synes enkla sambanden mellan kunskap, attityder och beteenden kräver mycket kunskap om aktörers sammanhang och deras agerande i aktörskedjor från det lilla sammanhanget till de stora arenorna. Det är där det sociologiska tänkandet, kunnandet, teorierna och forskningen behövs.

Det är nu mer än tio år sedan jag avslutade handledningen av de sista doktoranderna med disputation. Även mina sista forskningsprojekt är avslutade med artiklar i internationella tidskrifter, bokkapitel och böcker. Nu ägnar jag mig åt mera avgränsade uppgifter som sakkunniguppdrag, utvärderingar, bedömning av forskningsansökningar nationellt och internationellt, dvs. allt sådant som också behövs för fortsatt forskning på viktiga områden. Forskargruppen på sociologiska institutionen drivs nu med andra nedslag och nya infallsvinklar av en yngre generation inom gruppen Samhällsvetenskapliga studier av teknik och vetenskap.

Anna-Lisa Lindén, 2023