I stora drag handlar artikeln om att riktade socialpolitiska program, såsom villkorade barnbidrag till de fattigaste i Latinamerika, paradoxalt nog spär på segmenteringen i samhället.
Medel- och överklassen saknar incitament att betala skatt och att i egentlig mening bry sig om kvaliteten i programmen (till exempel utbildning och hälsa).
Här kan universella socialpolitiska lösningar fungera bättre eftersom alla är inkluderade och bidrar via skatter. Budgeten för de socialpolitiska programmen blir därmed större och dessa universella program har möjlighet att minska ojämlikheten i samhället.