Jag tror det var år 1967, i en tid när det redan jäste av det tysta motstånd som snart skulle bryta ut i öppen revolt. På trebetygsseminariet övade vi frontalattack på Talcott Parsons i teoretisk helfigur. En av oroshärdarna var en nybildad freds- och konfliktforskningsgrupp, givetvis belägen i den yttersta marginalen av institutionens symboliska rum. Vi fick lov att existera men heller inte mer. Vi kunde möjligen anhålla hos den allsmäktige studierektorn Rune P. om arvodestimmar till någon inbjuden gästföreläsare.

Men gruppen hade en annan resurs. Vi hade flera och bättre internationella kontakter än någon annan forskningsgrupp på institutionen, bl a med Svenska Pugwash-rörelsen som höll konferens på Ronneby Brunn, där några av gruppens medlemmar deltog som praktiska hjälpredor. En kväll ringde Calle Carlin och berättade att ingen mindre än Talcott Parsons var med på konferensen, och att han satt i baren och drack öl. "Skall jag försöka få honom till Institutionen?" Ingen hade hört något om att Parsons skulle medverka, och det lät som ett skämt. "Du kan ju alltid försöka”, sa jag, kanske en smula misstroget; men snart var saken klappad och klar: Parsons skulle komma! Jag anhöll om två professorstimmar till en gästföreläsning på fredag eftermiddag, men Rune P. var trög. "Det kommer väl ingen till en gästföreläsning fredag eftermiddag." Men han gav med sig. I dörröppningen på väg ut stannade jag upp vände mig om och avslutade samtalet: "Vi inbjuder resten av Institutionen också. Det är Talcott Parsons som kommer."

Jag kan inte minnas någon reaktion. Han trodde väl det var något slags lustighet. Den egenartade nyheten om profetens ankomst spred sig emellertid snabbt, som vore det ett rykte. Många tvivlade, men när stunden var inne var alla, varenda lärare och doktorand, på plats. Utom Parsons själv och hans följeslagare från freds- och konfliktgruppen. Var det ändå bara inbillning?

Så kom besked: dimma över flygplatsen i Ronneby. Parsons uppgavs vara på väg med buss. Skulle man vänta? Några gav upp och gick till dagis för att hämta barn eller till andra bestyr. De flesta blev kvar och väntade och väntade. Jag våndades, för jag såg för mitt inre öga hur det skulle bli om han aldrig dök upp. Hela situationen var totalt overklig. Hur var det, hade inte Calle kommit direkt från baren när han ringde? Tänk om...

Plötsligt öppnades porten och Parsons steg in i entréhallen, betraktade församlingen och visades fram till professorer och docenter, som stod i kö för att hälsa på honom. Så höll han en sedermera välkänd föreläsning om "makt som medium analogt med pengar” för en respektfullt lyssnande publik. Varefter han skyndsamt fraktades vidare till Malmö och Köpenhamn. Det otroliga hade hänt. Parsons hade kommit, allt hade gått väl, nästan alla hade övervarit seansen och freds- och konfliktgruppen hade effektfullt placerat sig mitt i centrum av institutionen.

Men än idag är det något overkligt över det hela, som om dimman i Ronneby hade spritt sig över hela skånska slätten. När jag några år senare träffade Parsons i Harvard kände han inte igen mig. Även då hade han druckit mycket öl, och han tycktes inte ha något minne av det korta besöket i Lund. Kanske kom han aldrig? Kanske var det bara en kompensatorisk villa?