Professor emeritus Christer Lindberg berättar:

När Sociologen nu fyller 75 år får jag tillfälle att skriva något om det inneboende ämnet socialantropologi som hunnit bli en vital 50-åring – och som jag varit en del av de senaste trettio i rollerna som doktorand, lektor, studierektor och slutligen professor.

I begynnelsen – december 1972 – höll Göran Djurfeldt och Staffan Lindberg en specialkurs i socialantropologi inom ramen för grundutbildningen i sociologi. Tom Ritchie och Kajsa Ekholm från Uppsala engagerades kanske redan då, men eventuellt senare. Ämnet utlovades till hösten 1973 men blev aldrig av. Istället var det hösten 1974 som den första kullen studenter läste socialantropologi. Då var Kajsa ämnesföreståndare, pendlade mellan Uppsala och Lund och gjorde fältarbete på Madagaskar. I oktober eller november det året gjorde också Jonathan Friedman sin första gästföreläsning på Getingevägen 8, Sociologiska institutionens dåvarande adress.

Jag sökte mig till socialantropologin i mitten av 1980-talet för att i kombination med studier i historia utbilda mig till kulturjournalist. Men jag hade kommit för att stanna skulle det visa sig. I rak följd blev det A-, B-, C- och D-nivåerna som det hette på den tiden. Melcher Ekströmer och Johnny Persson stod för lejonparten av undervisningen men vi hade några föreläsningar och seminarier med Kajsa och Jonathan. Väl uppe på högsta nivån fick vi studenter ibland också vara med på det möte som ägde rum varje tisdag klockan 10-12 i det stora konferensrummet på tredje våningen – anspråkslöst kallat tisdagsseminariet.

En tidig höstdag 1990 stegade jag längst ner i den långa korridoren på andra våningen och knackade nervöst, stolt och förväntansfullt på dörren till prefektrummet. Rune Persson öppnade, synade mig uppifrån och ner, för att sedan peka på en stol framför hans stora skrivbord. Han undrade vem jag ville ha som handledare och jag svarade professor Bengt Gesser och tillade att Jonathan Friedman (som hade börjat dela sin tid mellan Köpenhamn och Lund) skulle vara vad vi nuförtiden kallar biträdande handledare. Därefter klargjorde han de formella aspekterna av den fortsatta utbildningen – poängfördelningen mellan kurser och det skrivna arbetet, att jag fick fortsätta att ta studielån men så småningom skulle kunna söka ett s.k. utbildningsbidrag. I nästa stund knattrades det på skrivmaskinen och med mitt namn och personnummer på ett gult kort var jag antagen till forskarutbildningen i sociologi.

Socialantropologin i Lund vid den här tiden hade alltså inte någon forskarutbildning utan man disputerade i sociologi med tillägget ”särskild inriktning socialantropologi”. Under min tid som doktorand disputerade Melcher och ytterligare några doktorander. Under Kajsas ledning var intresset för Afrika dominerande men det lades även fram avhandlingar som handlade om Polen, Japan och Indien. Jonathan tog oss alla med storm genom sin enastående förmåga att fånga världssammanhangen i ett Formel-1 tempo. Att vi var ”milt sagt golvade”, är det många som vittnat om. Personligen var det emellertid en annan sida hos Jonathan som satte djupa avtryck hos mig – som mentor och handledare var han öppen och entusiastiskt för forskningsfrågor som låg långt bortom hans egen intressesfär. Tack och lov, eftersom jag skrev på en biografisk avhandling som utspelades i en tid då gränserna mellan äventyr och vetenskap, forskningsresande och etnograf, ännu inte var utkristalliserade.

Hösten 1994 lämnade Jonathan Köpenhamn och tillträdde som professor i Lund. Äntligen hade vi fått en egen forskarutbildning och när jag disputerade den 6 maj 1995 blev boken om Erland Nordenskiöld den första avhandlingen i ämnet socialantropologi vid Lunds universitet. Steven Sampson anställdes som lektor och själv undervisade jag på tillfälliga förordnanden för att så småningom ta över rollen som lektor och studierektor när Melcher gick i pension.

1990-talet var en spännande period intellektuellt. Vi hade ett nära samarbete med etnologerna och Orvar Löfgren var en ständig gäst på våra tisdagsseminarier. En annan kontaktyta var religionshistorikern Tord Olssons forskargrupp i religionshistoria vars inriktning på shamanism, ritualer och myter tangerade både Kajsas studier av häxeri och mitt eget forskningsfält om urfolken i Nordamerika. Forskarskolan i historia och antropologi (finansierat av Riksbanken) satte socialantropologin i Lund på världskartan och många av dåtidens storheter kom på besök – Roger Keesing, Eric Wolf och Maurice Godelier, bara för att nämna några. Decenniet, och för den delen seklet, avslutades med att avdelningen i min regi stod värd för American Indian Workshop, den tjugonde i ordningen. Temat var Native American Religions och lockade gott och väl hundra internationella deltagare med religionshistorikern Åke Hultkrantz som hedersgäst.

Med det nya seklets intåg utvecklade Ulf Johansson Dahre och jag ett samarbete med Nationalmuseet i Köpenhamn, något som Ulf vidgade med ett forskningsprojekt knutet till Historiska museet i Lund. Jonathan blev engagerad vid École des hautes études en sciences sociales i Paris, något som gynnade både doktorander och lärare. Själv blev jag docent i religionsvetenskap vid Åbo akademi men det samarbetet ledde tyvärr aldrig till något utbyte av studenter eller lärare.

Så småningom sökte Jonathan sig till Kalifornien och jag installerades som professor 2008. Sedan dess har strategin varit att utveckla samarbetet mellan sociologi och socialantropologi för att bättre utnyttja gemensamma resurser och få till stånd särskilda satsningar i ämnet. Nya lektorer och doktorander har rekryterats och vi har investerat i inköp av kameror och filmkameror för en kurs i visuell antropologi. Hittills har detta resulterat i ett tvärvetenskapligt samarbete med Landskrona kommun och fotomuseum, ett Pufendorfprojekt, samt en avhandling som delvis baserades på etnografiskt filmmaterial.

Dessa och många andra fina minnen från Sociologiska institutionen bär jag med mig nu när stafettpinnen lämnats vidare.