Stor. Ja, det är ordet jag skulle använda om någon bad mig att med få ord beskriva Sociologiska institutionen i Lund idag. Stor. Och många människor, många ämnen i ämnet, många människor i många ämnen i många grupper.

Som ny doktorand är jag en del av storheten. En okänd storhet, dock, för många jag möter i korridoren, lika okänd som de är för mig när någon någon annanstans frågar mig vad jag gör och därefter säger att "ja, men då känner du ju ...”. Ibland kan jag nicka igenkännande och säga att "jo, det vet jag ju vem det är. andra gånger kan jag inte annat än erkänna: "nej, det vet jag inte vem det är”. Har sett namnet någon gång/har aldrig ens hört namnet. Men du vet, det är en stor in- stitution. Jättestor. Många människor". Att ta plats på en sådan plats är både enkelt och svårt. Många människor är många möjliga människor att känna. Men också många att lära känna. Många att göra sig känd för.

Kanske är det därför institutionen numera erbjuder nyantagna doktorander en "introduktionskurs i sociologiska institutionen". Den gick jag i alla fall förra hösten och det är jag glad för. Både för att den gjorde sitt bästa för att presentera institutionens struktur, såväl den formella som den informella, och för att den gav mig några vänner. Några av de många på den här stora institutionen, några som jag hör till och är en del av. Ur introduktionskursen föddes AF-seminariet, ett seminarium där vi, som då var nyantagna doktorander och fortfarande är förhållandevis nya, träffas för att presentera stora och små tankar, papers, avhandlingsplaner, artikelutkast, projektansökningar. Ett seminarium som, till skillnad från de flesta av institutionens mer etablerade seminarier, består av representanter för ett antal olika forskningsfält. Här kan Gabriella och Mikael komma med tankar om tredje världen, livligt understödda av kritisk teori via Björn och Carl, kultursociologiska resonemang från Lotta, metodologiska funderingar från Åsa och genusteoretiska randanmärkningar från mig.

Just det här överskridandet, att ena gången tala om kärleksideologi, nästa om sociala rörelser och följande om Heidegger och japansk zeninspirerad filosofi, är oerhört roligt. Alla är beredda att lyssna, alla erkänner sina brister, alla är beredda att hjälpa de andra till så bra resultat som möjligt. Fortfarande är vi långt från den konkurrens och det armbågande som sägs vänta runt hörnet. Fortfarande är det lätt att förvirrat skaka på huvudet, skratta och säga att "jag fattar ingenting”.

Och kanske är det så, på en så månghövdad institution, att varje generation måste skapa sig sin plats. Ibland inom ramen för det som redan finns, ibland bortom, ibland både inom och utom. För oss som antogs hösten -95 har institutionen erbjudit ett rikligt smörgåsbord av möjligheter, av seminarier, kurser och workshops. Att kunna ta del av detta, och samtidigt ha tillgång till den lilla basgrupp vi skapade ur introduktionskursen, har varit ett både tryggt och positivt steg in i det stora. Nästa blir förhoppningsvis att veta namnet på alla dem jag säger hej till i korridoren. Det slutliga, påstås det, den dag då jag konstaterar att den här institutionen är för liten.