När man skall skriva Sociologiska institutionens historia är det svårt att gå förbi det starka student- och doktorandinflytande som präglat institutionen och bidragit till såväl utvecklingen av dagens pluralistiska och frihetliga forskningsmiljö som ut bildningens innehåll. Detta förhållande har sitt ursprung i den studentaktivism som växte fram i slutet av 1960-talet. I den här artikeln speglas något av denna tidiga historia. Daniel Fleming blickar tillbaka knappt trettio år och diskuterar förhållandet mellan studentrörelse, demokrati och vetenskap. Artikeln avslutas med att vi låter de deltagande studentaktivisterna ge sin egen version av historien genom att återge utdrag ur deras egna texter, publicerade i Studentrörelsen i Sverige: historik över institutionsgruppen i sociologi. Denna sammanställning svarar Kjell Nilsson för.

Studentrörelse, demokrati och vetenskap

Studentrörelsen skapade en gräsrotsdemokrati som på flera institutioner (och i andra sammanhang) fungerade som något av det närmaste man i samtiden kunde komma Habermas' demokratiska antiauktoritära kommunikationsideal. Idégrunden och hållningarna uppstod i kampens reflexivitet. Professorsväldet och vetenskapens auktoritära maktstruktur skulle brytas. Föreläsningarnas envägskommunikation och den individuella tentamensläsningen skulle ersättas med kritisk diskussion, självstyrande problemorienterade projektgrupper, större valfrihet i litteratur, teoretisk helhetsanalys och kvalitativa metoder. Studierna skulle öka självmedvetandet och den kritiska samhällsförståelsen.

Den demokratiska finkänsligheten gällde också den representativa demokratin (då ofta betecknad skendemokrati). Exempelvis var vi i institutionsgrupperna rädda för att förlora den kritiska friheten och självständigheten om vi ställde upp i val till institutionsstyrelserna och kom att representera systemets intressen. Men vi tog steget

Alla dessa hällningar var en del av en samtidigt internationell masstörelses reflexivitet (utan att vi tänkte på det)

Trots de nya principerna om vetenskaplig pluralism, metodfrihet, kritiskt medvetande osv, kan man peka på några grundläggande logiska mekanismer i den vetenskapliga diskursen - i 'sanningssökandet - som inte följer demokratiska principers logik (lika värde, rättvisa, tolerans, etc). Vetenskapliga diskurser strävar efter hegemoni i en ofta ganska våldsam idékamp och skapar starka teoretiska auktoriteter inom såväl de intellektuella som de professionella skikten. Läroprocessen är heller inte demokratisk, även om man kan försöka göra den antiauktoritär. Det tycks finnas några tankestrukturer i medvetandet och undermedvetandet som anpassar sig till paradigmatiska vetenskapliga helheter samt till politiska, kulturella och teoretiska konjunkturer, men som är relativt självständiga till ekonomiska och politiska maktstrukturer (och till individuella val och värderingar). Annars tycks det vara svårt att förklara exempelvis den marxistiskt orienterade teorins starka uppblomstring kring 1968 och den ännu mycket starkare neoliberala reaktionen under senare delen av 70-talet. Vetenskapliga sanningssägare önskar inte kompromissa eller hålla sig tillbaka. Efter uppnådd paradigmatisk hegemoni vid Roskilde Universitetscenter ville studenter och lärare på 70-talet bara nyanställa kapitallogiska marxister, liksom Världsbanken och amerikanska universitet i den efterkeynesianska eran bara ville anställa neoliberala ekonomer. Pluralismen gällde inte i praktiken.

Samtidigt med den paradigmatiska homogeniseringen kan den vetenskapliga idékampen vara intolerant, gränsande till personförföljelse. Konkurrens och personliga antipatier tycks vara psyko-sociologiska livsvillkor i många vetenskapliga miljöer. Trots att argumentationstekniken följer en annan logik kan vetenskaplig övertygelse ofta till förväxling likna religiös och politisk sekterism. Den intellektuella idékampen är principiellt inte mera demokratiskt tolerant än den religiösa. Båda söker att övertyga om den ultimativa sanningen, teorin eller förklaringen. För båda betyder ofta en karismatisk ledares pedagogiska förmåga mera än den flegmatiske sanningssägarens. Också i det vardagliga och odramatiska forsknings- och studiearbetet fångas de flesta av tidsandans dominerande tendenser, trots bred pluralistisk läsning av klassiker och moderna teorier. Institutionens, eller någon av dennas dominerande skolor väljs 'frivilligt av den enskilde fram till nästa paradigmatiska brytningsperiod. Behovet av teoretisk, vetenskaplig och intellektuell 'trygghet’, teoririktningens sociala status och kollegornas accept betyder mycket.

I studentrörelsen fanns också en mera ’äkta', både gammal och ny stalinism. I Vietnamgruppen och Clartés ledning existerade personer som ansåg Stalins metoder som allt för milda i kampen mot USA-imperialismen och borgerskapet. Revolutionen måste vara mera blodig för att segra. I Vietnamrörelsen och solidaritets kampen gällde principen att stödja de förtryckta folken på deras egna premisser. Vi hade ingen rätt att vara kritiska, att ifrågasätta. Vi förstod inte att det var en auktoritär princip. Chockupplevelsen bland många av oss i 1968-generationen inför de Röda Khmerernas folkmord på sina egna (eller avslöjandet av kulturrevolutionens offer i Kina) blev mycket våldsam, därför att vi var mentalt oförberedda på grund av att vi skulle vara helt okritiska till tredje världens befrielsekamp. Denna okritiskhet stod ganska oemotsagd i studentrörelsen, trots att den bröt mot de antiauktoritära principerna i universitetskampen. Den värsta typen av stalinistisk/sektreligiös tanketerrorism fanns i de nämnda organisationerna, dvs i några av studentrörelsens mest inflytelserika kärngrupper. Metoderna sträckte sig till kärngruppernas privat- lis, in i de minsta och största kärleksförhållanden, som kritiserades och bröts ned för en del rivaliserande medlemmar.

Det sagda betyder inte att principerna om vetenskaplig pluralism, självständigt kritiskt ställningstagande, trosfrihet, yttrandefrihet och andra demokratiska och mänskliga rättigheter skulle vara mindre viktiga som överordnade regleringsprinciper för ett civiliserat samhälles idékamp, snarare tvärtom.

Studentdemokrati i praktiken - några exempel

Institutionsgruppen bildas

Ett symposium om forskning och politik med till största delen radikala forskare från olika länder hade arrangerats i anslutning till universitetets 300-årsjubileum. Symposiet beslöt att frångå sitt program för att istället demonstrera mot jubileet. Detta hände i början av sommaren 1968. Demonstrationen avslutades med ett opinionsmöte i Carolinasalen, och i Studentrörelsen i Sverige står att läsa:

Mötet fortsatte dagen därpå och då föreslogs att man skulle bilda studentgrupper på institutionsnivå för att undersöka universitetets funktion i samhället. Gruppen borde undersöka hur institutionerna fungerar och i vems intresse, dvs vad för slags forskning och undervisning som bedrivs och vilka mekanismer som styr denna forskning och undervisning. Namnlistor gick runt och en institutionsgrupp kunde sammankallas.

Stormöten och smågrupper

Under hösten 1968 diskuterade institutionsgruppen såväl undervisningens mål som innehållet i olika kursavsnitt, samtidigt som man försökte få igång olika arbetsgrupper.

En grupp kring trebetygsuppsatserna: Uppdragsgivarnas styrning, de teoretiska bristerna, ämnesvalet och den långa studietiden. En annan grupp kring fältarbetena: Målsättning, organisation, uppdragsgivarnas påverkan och ekonomiska styrning. En tredje grupp kring den amerikanska skolans dominans: Jämförelse med andra sociologiska skolor och en kritisk värdering av kurser, undervisning och examination. En fjärde grupp för aktivering av studenter och lärare för att bryta passiviteten och tristessen i undervisning och studier.

I samband med att institutionen 1969 lämnade in en ansökan till konsistoriet om försöksverksamhet med beslutande institutionsstyrelse istället för beslutande prefekt och rådgivande institutionskollegium delade institutionsgruppen ut flygblad och kallade till ett möte.

Till mötet kom ett hundratal sociologistuderande. Institutionsgruppen menade att en förutsättning för demokratisering måste skapas på basplanet i undervisningen och studiearbetet. Alla studerande måste få möjlighet att diskutera och påverka sina arbetsförhållanden på undervisningstid. Med nuvarande uppläggning av studierna var detta omöjligt. Istället för att bara passivt ta ställning till administrationens föreslagna institutionsstyrelse beslöt mötet tillsätta tre arbetsgrupper om sociologistudiernas innehåll, undervisningsformer och mål.

Utbildningens innehåll och form

Olika kursavsnitt och sociologiska metoder måste underordnas ett kritiskt helhetsperspektiv på samhället för att sociologin ska kunna påvisa de verkliga förhållandena och konflikterna i världen, och inte som nu bli ett aningslöst redskap åt sina uppdragsgivare en vakthund åt det bestående. Dessutom borde det finnas reella möjligheter att själv forma studiernas uppläggning under tiden man läser. För att göra detta möjligt borde studierna börja med en introduktionskurs med en bred presentation av ämnet och diskussioner i smågrupper.

Vid terminsstarten ht 69 var institutionen fylld av väggtidningar. På introduktionsmötena delades flygblad ut och alla sociologistuderande kallades till ett möte om "Sociologin ett redskap för de makthavandes kontroll." Ca 200 personer deltog. Man hade diskussioner i smågrupper och en sammankallandegrupp för nästa stormöte tillsattes.

Namnlistor gick runt och 80% krävde en förändring av 2-betygskursen. Trots detta vägrade administrationen att gå med på någon förändring. Vid två tillfällen under konflikten såg sig prefekt och studierektor tvungna till att själva gå runt vid lektionsundervisningen och argumentera för att dämpa konflikten. De ansåg kritiken vara berättigad men de personella, lokalmässiga och ekonomiska resurserna tillät inga förändringar. Tvåorna överlade på några möten om man skulle tillgripa militanta aktioner inför rigiditeten och rigidheten i argumenten, men beslöt att låta saken bero.

Redan från början hade man klart för sig att man ville studera de grundläggande teoretikernas (Durkheim, Marx, Weber och Parsons) arbeten direkt, inte som tidigare skett i referat. Dessutom ville man undersöka grundvalarna för de teorier man tidigare stiftat bekantskap med. Nu började emellertid svårigheterna att torna upp sig. Det litteraturförslag till den inledande allmänna orienteringen som trebetygarna lade fram förkastades av examinatorerna. Man påpekade framför allt att vetenskapens kumulativa karaktär -att senare teoretiker bygger på tidigare - gjorde studier t ex av Durkheim och Marx överflödiga, att det var felaktigt att läsa klassikernas texter på analyskursen. Efter lång kamp mot administrationens ständiga försök att tvinga tillbaka studenterna till den ursprungliga kursen lyckades trebetygarna A igenom sina krav.

Striden om institutionsstyrelsen

I ett flygblad hösten 1969 beskrev institutionsgruppen maktstrukturen vid Sociologiska institutionen samt innebörden i förslaget till institutionsstyrelse som godkänts av konsistoriet. Ett möte anordnades...

Mötet beslöt förorda bojkott av valet till institutionsstyrelse. Detta fick studentkåren att organisera en "folkomröstning" vid sociologen, där man kunde rösta ja eller nej till försöksverksamheten. Institutionsgruppen svarade med att uppmana till bojkott av "folkomröstningen". Så småningom blev det trots allt valmöte för att utse studerandeledamöter till institutionsstyrelsen. På valmötet beslutade majoriteten (67 mot 4) att inte utse några representanter, varför frågan om styrelse föll.

Under de följande åren omvärderades betydelsen av att delta i institutionsstyrelsens arbete. Våren 1971 beslutade institutionsgruppen att ställa upp i val till institutionsstyrelsen. Dess kandidater fick drygt 180 röster och de studerande tog i april plats i styrelsen där de hade hälften av platserna.

I juni 1972 beslutade institutionsstyrelsen att lägga ned sin verksamhet och fram till högskolereformens genomförande 1977 rådde prefektstyre. I den styrelse som valdes 1977 hade de studerande fem av elva platser vilket de kommande åren medförde ett förhållandevis stort inflytande på institutionen. Det råder ingen tvekan om att det starka studentinflytandet sedan slutet av 1960-talet i hög grad har bidragit till sociologins utveckling i Lund.