Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Sociologen på min tid...

Sociologiska institutionen fyller 75 år och firar med tillbakablickande berättelser.

Författad av Klara Bolander i "Årsbok. 1996, Från seminarium till storinstitution – sociologi i Lund 1947–1997", tryckt i Lund, 1997.

En vecka före jul satt jag med några studenter och lärare i sociologi och pratade om en önskelista som vi studenter hade arbetat fram. Vid ett flertal tillfällen kom vi in på mer övergripande diskussioner om själva ämnet sociologi och vad som utmärker sociologi i Lund i förhållande till andra universitet och högskolor i Sverige. Vi studenter märkte direkt hur lärarna fick något längtansfullt i blicken och gärna skulle kunna prata om detta i all oändlighet, bara för att det var så fantastiskt roligt. När vi gick därifrån sa en av studenterna: "Tänk vilket privilegium det är att få sitta och prata med lärarna på det här sättet. Att bara helt avslappnat få sitta och diskutera ämnet sociologi". Synd bara att inte fler får den här möjligheten!

När jag började läsa sociologi visste jag egentligen inte vad det handlade om. Det kändes så stort och ogripbart. Det enda jag visste var att jag tyckte det var så intressant och roligt att jag gärna ville läsa mer. Efter två terminer började jag dock fundera lite över om man verkligen kunde använda sociologin till något. Det kändes som om mycket av det vi läste var sådant man själv skulle kunna lista ut, det var bara frågan om att medvetandegöra det. Vid ett tillfälle under terminen hamnade jag bredvid en statsvetare på en fest. Denne statsvetare hade varit i Sydafrika och intervjuat olika människor, och berättade om alla sina svårigheter med undersökningen. Det gick då upp för mig att jag kunde en massa saker, som i och för sig kunde tyckas självklara, men som han aldrig hade funderat över, antagligen för att han inte hade läst sociologi. Med en termin på psykologen och en på nationalekonomiska institutionen i bagaget, bestämde jag mig därför för att sociologi skulle bli mitt huvudämne.

Jag har nu suttit som ordförande i institutionsrådet i precis ett år. Det har varit oerhört givande och roligt för det mesta, men ibland lite jobbigt att klistra frimärken på kuvert. Så här i efterhand är jag glad att jag varit ordförande på sociologen och inte någon annanstans. På sociologen har jag känslan av att det mesta är möjligt. Det finns positiva människor som är intresserade av vad vi studenter tycker, och som har en vilja att förändra till det bättre. Institutionsrådet har varit ovanligt stort den senaste terminen. Jag tror att det hänger ihop med den positiva inställningen från institutionen. Som student märker man tydligt om man får gehör för sina idéer och åsikter eller ej. Om initiativet och lyhördheten därför kommer från institutionens håll istället för från studenterna, känner studenterna, kanske för första gången under sin utbildningstid, att deras åsikt är av betydelse. Jag tror att det är väldigt lätt för en institution att glömma att fråga studenterna. Det är så lätt att tänka "jag var ju nyss student själv, dom tänker säkert ungefär som jag". Det kan vi göra, men det kan också vara så att vi tycker alldeles tvärt emot, och då är det oerhört viktigt att man frågar.

För mig är sociologi mångfald. Det finns så många olika inriktningar och alla verkar nästan lika spännande. Men ibland kan det kännas ganska kaotiskt och ostrukturerat. Jag måste säga att jag vid samtalet före jul förstod en del av varför saker och ting ser ut som de gör på sociologen. Lärarna på sociologen verkar, tycker jag, ha ett oerhört privilegium. Sociologi handlar om hela samhället, medan i stort sett alla andra ämnen är inriktade på en del av samhället. Det innebär en frihet, så att man kan koncentrera sig på nästan vad som helst och ändå hålla sig inom ämnets gränser. Man har möjlighet att laborera med egna idéer i en öppen atmosfär. Detta medför en speciell hållning till oss studenter, som kan innebära att vissa tycker att det ställs för lite krav, är slappt, känns kaosartat osv, vilket gör det ännu viktigare att verkligen ta sig tid att förklara sin inställning och diskutera den med studenterna. Det är viktigt att hålla kvar den längtansfulla blicken och engagemanget. Men det är minst lika viktigt att förmedla den vidare till sina studenter. Detta är något jag ofta har saknat på sociologen, den längtansfulla blicken och ämnesdiskussionen som jag lyckligtvis fick en bit av före jul.

Sociologi känns fortfarande ganska stort och ogripbart. Men ju fler man träffar som är sociologer, desto mer känsla för vad ämnet är får man. Synd att ens studietid är begränsad. Annars skulle jag kunna tänka mig att läsa på sociologen i flera år till...