Linn Alenius Wallin
Doktorand
Kvinnors och mäns bonusförföräldraskap
Författare
Summary, in Swedish
Ett ökande omsorgsgivande från förföräldrar till barnbarn är en signifikant utveckling i Sverige (Bordone et al, 2023; Cantillon et al., 2021) en annan utveckling är att allt fler äldre har bonusbarnbarn, till följd av att de eller deras barn lever i ombildade familjer (Bildtgård & Öberg, 2017). Det intensiva förföräldraskapet utmärks av att bio-förföräldrar idag gör, och förväntas göra, mer omsorg om sina vuxna barn och barnbarn än tidigare generationer (Anving et al forthcoming). Förföräldrar steppar in och hjälper till i sina vuxna barns familjer genom att materiellt, praktiskt och känslomässigt bidra till barnbarnens välmåga under deras uppväxt. Men vad innebär detta intensiva förföräldrande i ett bonusförförälder-perspektiv?
Utifrån intervjuer med 13 bonusförföräldrar och 13 bonusbarnbarn undersöker jag vad idealet om intensivt förföräldrande tar sig för uttryck i bonusrelationer.
Positionen som bonusförförälder omgärdas av särskilda premisser. Till exempel synliggörs en idé om att ett biologiskt släktband anses föra med sig högre krav på att bidra, än det sociala släktskapet som bonusförförälder. En annan premiss är att bonusförförälderns position i förhållande till mellan-generationen innehåller större drag av osäkerhet vilket för med sig att bonusförföräldrar menar sig ha mindre handlingsutrymme att ifrågasätta eller ”lägga sig i” de regler som bonusbarnbarnets biologiska släktingar satt upp. För bonusförföräldrar är det i stort sett alltid en annan vuxen som fungerar som ”door-keeper” eller dörröppnare till relationen med bonusbarnbarnet. Men positionen som bonusförförälder utmärks också av ett större mått av frihet än för biologiska förföräldrar. Den som är bonusförförälder kan i vissa fall själv bestämma sin grad av involvering i bonusbarnbarnens omsorg och kan ses som en okej bonusförförälder trots att de avviker mot de normer av intensivt förföräldrande som de biologiska förföräldrarna försöker leva upp till.
En annan premiss för hur bonusförföräldrar upplever bonusförföräldraskapet utgår ifrån deras civilstånd: det vill säga om bonus-förföräldrandet är en aktivitet som riktas mot gemensamma bonusbarnbarn; som (bonus)förföräldern gör ensamt; eller om det sker i förhandling till, eller på bekostnad av, ens parrelation.
Slutligen argumenterar jag för att bonusförförälderns omsorgspraktik i förhållande till bonusbarnbarn påverkas av det omsorgsgivande som utfört tidigare i livet och är kopplat till genus. Att ge omsorg är något kvinnor förväntas göra, och som tas för självklart att bara kunna och göra (De Vault, 1991). Eftersom kvinnor i högre utsträckning än män varit ansvariga för omsorg om andra i både familj- och yrkesliv innebär det att kvinnorna i studien upplever bonusomsorgen som mer belastande än vad männen i studien gör. Männen ser i högre utsträckning omsorgen om (bonus)barnbarn som en möjlighet att ta igen och ge omsorg på ett sätt som de inte gjort tidigare i livet. Utifrån detta argumenterar jag för att kvinnors generellt stora omsorgsbörda genom livet kan leda till ett tillstånd av omsorgströtthet vilket inverkar på deras vilja och ork att göra bonusförföräldrande.
Utifrån intervjuer med 13 bonusförföräldrar och 13 bonusbarnbarn undersöker jag vad idealet om intensivt förföräldrande tar sig för uttryck i bonusrelationer.
Positionen som bonusförförälder omgärdas av särskilda premisser. Till exempel synliggörs en idé om att ett biologiskt släktband anses föra med sig högre krav på att bidra, än det sociala släktskapet som bonusförförälder. En annan premiss är att bonusförförälderns position i förhållande till mellan-generationen innehåller större drag av osäkerhet vilket för med sig att bonusförföräldrar menar sig ha mindre handlingsutrymme att ifrågasätta eller ”lägga sig i” de regler som bonusbarnbarnets biologiska släktingar satt upp. För bonusförföräldrar är det i stort sett alltid en annan vuxen som fungerar som ”door-keeper” eller dörröppnare till relationen med bonusbarnbarnet. Men positionen som bonusförförälder utmärks också av ett större mått av frihet än för biologiska förföräldrar. Den som är bonusförförälder kan i vissa fall själv bestämma sin grad av involvering i bonusbarnbarnens omsorg och kan ses som en okej bonusförförälder trots att de avviker mot de normer av intensivt förföräldrande som de biologiska förföräldrarna försöker leva upp till.
En annan premiss för hur bonusförföräldrar upplever bonusförföräldraskapet utgår ifrån deras civilstånd: det vill säga om bonus-förföräldrandet är en aktivitet som riktas mot gemensamma bonusbarnbarn; som (bonus)förföräldern gör ensamt; eller om det sker i förhandling till, eller på bekostnad av, ens parrelation.
Slutligen argumenterar jag för att bonusförförälderns omsorgspraktik i förhållande till bonusbarnbarn påverkas av det omsorgsgivande som utfört tidigare i livet och är kopplat till genus. Att ge omsorg är något kvinnor förväntas göra, och som tas för självklart att bara kunna och göra (De Vault, 1991). Eftersom kvinnor i högre utsträckning än män varit ansvariga för omsorg om andra i både familj- och yrkesliv innebär det att kvinnorna i studien upplever bonusomsorgen som mer belastande än vad männen i studien gör. Männen ser i högre utsträckning omsorgen om (bonus)barnbarn som en möjlighet att ta igen och ge omsorg på ett sätt som de inte gjort tidigare i livet. Utifrån detta argumenterar jag för att kvinnors generellt stora omsorgsbörda genom livet kan leda till ett tillstånd av omsorgströtthet vilket inverkar på deras vilja och ork att göra bonusförföräldrande.
Avdelning/ar
- Sociologi
Publiceringsår
2024-03-15
Språk
Svenska
Länkar
Dokumenttyp
Konferensbidrag: abstract
Ämne
- Sociology
Nyckelord
- bonusförföräldrar
- bonusrelationer
- grandparenting
- bonusgrandparents
Conference name
Sociologidagarna
Conference date
2024-03-13 - 2024-03-15
Conference place
Göteborg
Status
Published