Linn Alenius Wallin undersöker i avhandlingen relationer mellan bonusbarnbarn och bonusförföräldrar, det vill säga bonusmorföräldrar och bonusfarföräldrar. Hon har gjort intervjuer där både barn och förföräldrar kommer till tals.
En central fråga under disputationen var vad som gör att det blir en familjerelation och där skilde sig svaren från barnen och den äldre generationen. För barnen var engagemanget från bonusförföräldrarna viktigast för relationen medan de vuxna hade flera skäl att skapa en bra relation till barnet, att de ville behandla alla likadant och känslan av att det här barnet behövde dem. De vuxna uttryckte också att relationen hindrades om de inte blev insläppta eller om de ansåg att barnet var för gammalt när de först träffades. De vuxna fokuserade också på hur andra vuxna kunde uppleva situationen. Linn Alenius Wallin berättade att barn lär sig att biologi är viktigt för vuxna och att bonusrelationer byggs på andra grunder där relationer förhandlas fram till komplicerade nätverk.
– Vi måste prata med dem som är direkt berörda. Vi kan inte fråga vuxna eller gå till våra egna minnen för att förstå barnen.
Opponenten Professor Vanessa May, University of Manchester, konstaterade att avhandlingen ger en bra inblick i mångfalden av familjerelationer idag.
– Det är en mångfacetterad och välskriven avhandling som jag njöt av att läsa. Den ger en fascinerande och fräsch bild av bonusfamiljer och hur familjer görs.
En enhällig betygskommitté godkände avhandlingen.
Om avhandlingen
Linn Alenius Wallins avhandling har titeln "Bonusbarnbarn och bonusförföräldrar: Om omsorgsrelationer mellan generationer i ombildade och valda familjer". Handledare Sara Eldén och Åsa Lundqvist.
Avhandlingen i Lunds universitets Forskningsportal (öppnas i ny flik)
